Pinsamma integrationskänslor

Vilken kulturincident. Där i hallen på dagiset.

Min 5-årige Douglas har en ny kompis som heter Bilal och de mötte mig i dörren. Södermalm är så underbart, tänkte jag, en ursöt kille typ inte helt från Sverige och de leker så fint och superintegrerat på ett sätt typiskt för min toleranta stadsdel, myser jag. Så kommer pappan. Inte heller han med ett helt svenskklingande namn och vi pratade om att de skulle få komma hem till varann och leka mer och att de bor i Skärholmen. Va kul, tänker jag, en kompis i Skärholmen, spännande. Förorten. Vadsomhelstkanhända - känslan kom över mig.

- Här, ta numret till mamman, så kan ni höras imorgon, det är hon som hämtar då, sa pappan. Men jag bestämmer förstås, det är ju jag som är mannen, säger pappan och skrattar.

- Ja, du bestämmer! Skrek lilla Bilal.

- Ja, pappan bestämmer, instämde min son överlycklig och jag tittar förskräckt på honom, sedan på pappan och sedan tänker jag: Nej, förresten. Kanske inte leka mer, nej. Vi kanske inte kan, kom jag på...

Chocktystnad. Skämtar han och i sådana fall på vilket sätt? Driver han med mig? Testar han månne mig, var jag står i frågan? Han kanske inte alls är från något Muslimien eller Afganistanien eller ens härstammar från någon annanstans än just Skärholmen och faktiskt bara försöker skoja - och jag blev helt osäker.

Där och då tog jag inte upp kvinnors rättigheter. Det kändes fel. Han kanske skulle bli förbannad. Antingen på mina fördomar eller för att männen faktiskt bestämmer, i hans lägenhet i Skärholmen. Och jag, svettig, stressad och hungrig, kanske skulle bli ännu mer förbannad.

Istället gjorde jag det enda säkra då. Föreslog att lille Bilal skulle få komma hem till oss. Vi får börja så.

(Detta är inget förslag på en ny politik eller inlägg i asyldebatten, utan bara en helt vanlig men lite pinsam känsla en människa kan få när något nytt händer.)