Nervositet är bra för talaren

Nu har jag lärt mig grunderna i praktisk retorik och det vill jag dela med er.

* En bra talare är en talare som tycker att det är roligt att tala, som ser sig själv som en gåva till publiken och är lagom nervös.

* Det finns ingen bra talare-gen. Allt en bra talare gör har hon eller han lärt sig. En del började tidigt och blev uppmuntrade från barnsben, andra har lärt in sina färdigheter senare. Gemensamt för de bra är att de fått in vanan. En ny vana är som bekant aldrig försent att få.

* All argumentationsteknik utgår ifrån siffran tre. Mer än så är ingen idé att proklamera.

* Enligt karisma-forskningen (underbart område, eller hur?!) har du tre kategorier att laborera med: 1. Din närvaro - ju högre desto bättre. 2. Din färg - det som du har på dig, det du signalerar och din image. En del kan du påverka, annat kan du bara välja att väga upp eller utnyttja. 3. Status - hög eller låg, fungerar olika bra i olika lägen beroende till ex på om du vill vinna förtroende eller empati.

Kunskapen är hämtad från de första lektionerna i en kvällskurs i praktisk retorik vid Stocholms universitet. Kursen är superpraktisk. I praktiken håller du tal en kväll i veckan och får 20 kommentarer om ditt tal, från din lärare och dina seminariekompisar. Inför varje tal får du till uppgift att använda dig mer eller mindre av något av de verktyg de gamla grekerna kommit på för att övertyga folk. Igår föreläste forskaren Vivianne Wester, hon har bla skrivit om hur kvinnor ska implementera det manliga högstatuskroppsspråket.

Pinsamma integrationskänslor

Vilken kulturincident. Där i hallen på dagiset.

Min 5-årige Douglas har en ny kompis som heter Bilal och de mötte mig i dörren. Södermalm är så underbart, tänkte jag, en ursöt kille typ inte helt från Sverige och de leker så fint och superintegrerat på ett sätt typiskt för min toleranta stadsdel, myser jag. Så kommer pappan. Inte heller han med ett helt svenskklingande namn och vi pratade om att de skulle få komma hem till varann och leka mer och att de bor i Skärholmen. Va kul, tänker jag, en kompis i Skärholmen, spännande. Förorten. Vadsomhelstkanhända - känslan kom över mig.

- Här, ta numret till mamman, så kan ni höras imorgon, det är hon som hämtar då, sa pappan. Men jag bestämmer förstås, det är ju jag som är mannen, säger pappan och skrattar.

- Ja, du bestämmer! Skrek lilla Bilal.

- Ja, pappan bestämmer, instämde min son överlycklig och jag tittar förskräckt på honom, sedan på pappan och sedan tänker jag: Nej, förresten. Kanske inte leka mer, nej. Vi kanske inte kan, kom jag på...

Chocktystnad. Skämtar han och i sådana fall på vilket sätt? Driver han med mig? Testar han månne mig, var jag står i frågan? Han kanske inte alls är från något Muslimien eller Afganistanien eller ens härstammar från någon annanstans än just Skärholmen och faktiskt bara försöker skoja - och jag blev helt osäker.

Där och då tog jag inte upp kvinnors rättigheter. Det kändes fel. Han kanske skulle bli förbannad. Antingen på mina fördomar eller för att männen faktiskt bestämmer, i hans lägenhet i Skärholmen. Och jag, svettig, stressad och hungrig, kanske skulle bli ännu mer förbannad.

Istället gjorde jag det enda säkra då. Föreslog att lille Bilal skulle få komma hem till oss. Vi får börja så.

(Detta är inget förslag på en ny politik eller inlägg i asyldebatten, utan bara en helt vanlig men lite pinsam känsla en människa kan få när något nytt händer.)

Kriminella roligare än poliser

Här kommer tre tips på saker som skulle fungera mycket bättre, med mycket små ändringar:

1. Polismuseet borde heta tjuvmuseet. Vi var själva där härom lördagen och det borde vi inte varit. Alla älskar deckare idag, kriminologi är en av de mest attraktiva enstaka kurserna på universitetet och riktiga brott intresserar nästan alla. Liksom brottslingar. Polis låter fruktansvärt tråkigt och det är inte alls poliser som polismuseet handlar om.

2. SvD borde inte ha information om gårdagens fel, på första uppslaget, bästa plats i tidningen. Det gör mig så illa att se en fin bild på en snäll farbror som lovar att försöka rätta till alla fel som begicks igår. Det berör ungefär ingen. Utom den som fått sitt namn felstavat eller inkomstuppgiften justerad. Tips! Fixa det med ett mejl till berörda parter, låt missnöjda anmäla det på nätet, som här, eller lägg det åtminstone längst bak i tidningen.

3. Köerna till kassorna i våra stora klädaffärer som H&M och NK fungerar inte längre. Förr var det en kö till en kassa. Enkelt Idag är det ofta en kö till två, eller tre kassor, med stor förvirring som följd. Folk blir irriterade, känner sig lurade och osäkra. Tips! Visa hur köerna går, som på Marks and Spencer i London. Där vet de hur du hanterar folkmassor. Med skylt och staket.