Bygg mer på Söder

Bakom mitt hus, i min bakgård, kan det byggas bostäder. Gärna ett riktigt högt hus, med utsikt över Globen i söder och Stadshuset i öst. Kanske ett rött eller gult.

Nej, helt rätt. Jag håller inte med den frifräsar-hyresgästförening som demonstrerade mot bostadsbygge i Plankan, Tanto, Stigberget, Johan-någontings park, Reimersholme och allt vad det var.

Varför ska man inte bygga där? Vill ni låta Ronny och Ragge hänga kvar på sina parkbänkar, de har ju ändå hängt där sedan 30-talet. Eller är ni bara motsträviga?

Byggplanerna handlar inte om att sätta ett hus mitt i Tanto, utan att bebygga en i dag helt ful parkeringsplats och några baracker i närheten som då måste rivas. Plankanparken är ungefär lika mysig som parkeringshuset Elefanten i city, innan ombyggnaden.

Var ska alla människor bo? I förorten, i Norrland eller i Karlstad. Nä, just det. Det vill inte du och det finns andra som inte vill det.

Eftersom jag tycker att alla ska få möjlighet att bo i stan enligt tidigare inlägg, som vill det, måste det byggas fler bostäder. Då måste delar av de allra mest hopplösa och outnyttjade parker bebyggas. Med höga hus.

Stockholm är fortfarande en liten pluttstad, trevlig men liten, här finns massor av plats. Som trekanten precis nedanför det här stängslet utanför mitt vardagsrum. Här kan ni bygga. Det vore trevligt. Här hänger inte ens Ronny och Ragge, bara deras dealare. Han kan nog flytta sina affärer.

Vad tycker du?

Många bilder på Ackerup

I dag såg jag Anderas Ackerups utställning på Färgfabriken. Det här evenemangstipset kommer sent, eller kanske inte, även om det var sista dagen. Bilderna kan du ju se här.
Färgfabriken är mysigt och det är ett tips som håller även nästa helg. Och så vidare.
Och gott, var det. Fina laxmackor på stora goda surdegsbröd och en rulltårta med pistagecréme.
Anderas Ackerup har fotat sig själv dagligen i tio år. För 20 år sedan gick vi i samma klass och han har inte förändrats så där väldeliga, tycker jag. Inte under de år han avbildat sig själv heller. Jag kommer på mig med att bli lite besviken på det. Det hade varit roligare om han gått upp, sedan gått ner, haft långt hår och nu kanske inget alls. Han ser ut som en kille som haft koll på sin fysik, åkt på semester, jobbat som fotograf och valt bort familj. Ser det ut som. Eller att han har en familj bakom nån rosenbuske som inte vill bli fotograferad.
Oavsett. Ett ansikte är löjligt intressant i jämförelse med många objekt.

Slavfenomen bakom Marklund

Drevet mot kvinnor som gjort fel blir oerhört mycket mer infekterat och leder till avgång i många fler fall, än mot män. Det är sorgligt att se Liza Marklund, Annie Wegelius, Maria Borelius, Bi Puranen, Mona Sahlin och alla de andra som inte bara får kritik, utan hat. Att hatet mest kommer från andra kvinnor är sorgligt, men helt naturligt, tyvärr.
Jag tror att det är slavfenomenet.

När halva Amerikas befolkning bestod av slavar, var det ofta en eller ett par av de svarta själva som fick möjligheten och befodran att slavdriva de andra slavarna. Dessa blev naturligtvis ännu mer hatade än de vita slavdrivarna.

Är det inte det tänket vi kvinnor har fastnat i? 1.) Vi tror att det bara finns ett ändligt antal tjänster för oss kvinnor som lyckade chefer eller författare (slavdrivare)? 2.) Och att den kvinna som snor åt sig en av dessa tjänster har dels tagit den från någon av oss andra, dels att kvinnan blir en svikare. Någon som tror att hon är för mer än oss andra.

Kvinnor är inte mer avundsjuka än andra kön. Vi är bara lite mer förtryckta och förfördelade, vilket i sin tur är en bra grogrund för allehanda osympatiska drag.

Ser fram emot boken Sanningen om Sanningen om Mia

När Liza Marklund skrev sin bok om ""Mia" trodde hon nog att undertiteln stämde. När Mia själv kom med sin Hemlighet var det säkerligen hennes sanning. Precis som nästa modiga författare, Monica Antonsson, som skrivit Gömda, sanningen om "Mia".
Nu ser vi fram emot i sommar när boken om Sanningen om Sanningen om Gömda borde komma. Det finns absolut vinklar som inte är avslöjade och ytterligare försäljningssuccéer att krama ur den här historien. Kanske den eventuellt ohotade sonen Anders kunde komma med ett avslöjande om hur det verkligen gått till.
En riktig debatt där många människor tycker olika om en moralisk fråga som sanningen är alltid upplyftande. Det gäller att hålla liv i den.

Tack snälla morgonfarbröder

Snälla farbröder tar morgonpromenader. Eller är det så att farbröder som tar sig ut på morgonen blir snälla.
Du kanske vet, om du är över 70 och farbror kanske du rent av är en av dem.
På morgonen är det alltid mycket farbröder som promenerar utmed den soliga sidan av Årstaviken. Resten av dagen är det betydligt mer könsblandat.
De ler, står och låtsasboxas med morgonsolens strålar, pratar med varann och nickar vänligt när undertecknad kommer snubblandes med hunden, hörlurarna, pulsmätaren och mössa och vantar och i värsta fall släpper hunden. Oj, förlåt, skriker jag. Hunden som då gärna kastar sig över farbrödernas hundar i farten och busar och försöker sätta på dem på hundars vis. Det gör ingenting. Inte för en morgonfarbror.
På många sätt väger dessa morgonglada upp det motiga med att springa i tio minus på morgonen.

Ljugande kvinnor

Är vi överraskade. Nu har det hänt igen. En kvinna misstänks för att ha blivit våldtagen, i dagens Dagens Nyheter.
Förövaren är känd hos polisen och han har gjort det förr. Ändå är artikeln skriven med så många förbehåll att vi inte ens tror att kvinnan åkt i taxin. Tänk om det varit ett rån. I en kiosk. "Kioskägaren kan ha stått i sin kiosk under kvällen när den misstänks för att ha blivit rånad." Inte så ofta vi ser den artikeln.
Nu är det ju inte så att hon nödvändigtvis har blivit våldtagen, men när det gäller alla andra typer av brott som refereras i ett tidigt skede är det vanliga att det skrivs som om det hänt. Det är en stor skillnad.

Våldtäktsoffer ifrågasätts direkt

Tråkigt när det blir så här. I måndagens tidning, 12 januari, Dagens Nyheter, stod de här notiserna.

Hon har eventuellt vådtagits. Men de två matbutikerna har rånats, polisen utreder ju det.

Så här en måndag när reportern redogör för helgens polisanmälningar, finns inga bevis för någonting. Varken våldtäkt eller rån. 19-åringen kanske ville och de två matbutikägarna kan ha behövt pengarna som försäkringen ger.

Ändå blir rapporteringen så olika. Igen, igen och igen.

Skäms på er.

Dags för en kärleksregistrering!

Äntligen kanske att jag och min man kan bli ett. Kyrkan har följt mitt tidigare förslag på att avskaffa ordet Äktenskap och kalla det för något mer neutralt - vad har de inte bestämt ännu. Varför inte partnerskap. Ett modernt ord som förklarar exakt vad det handlar om - i grunden. Eftersom Kärlekbrasexfinamiddagarsemesterarlivtillsammans blir lite långt och knepigt att säga för den som ska viga paret. Vi får väl se vad vi bestämmer oss för. Kramar

Hiphopturister

I går var vi på hip hop-klubb för bögar i Stockholm, jag och min kompis Camilla van der Meer, manusförfattaren. Det finns väl inte, säger ni, nä, helt riktigt. Den målgruppen var absolut för smal i Stockholm. De enda möjliga hiphopbögarna i Stockholm var nämligen jag och min vän.

Vi hade varit på Rolf van den Brinks fotoutställning på galleri Ikon på gamla Skånegatan vid Nytorget. Där var det vernissage och vi var väl inte så sociala, men vi hälsade runt en del, till exempel på Dominika Peczynski som berättade att hon köpt några av Rolfs fina bilder, den med en stor stjärna, bland annat. Bilderna hängde i ordning och det var förstås en story kopplat till den som inte var helt lätt att förstå, men det kännetecknar ju all stor konst.

Där var det trångt och varm så efter det gick vi till Pet Sounds Bar, eller Pet shop Bar, som jag sa till min man efteråt vilket säger en del om mina referenser. Där såg det ruggigt likadant ut som för 100 år sedan, människorna var inte de samma, men de var ruggigt lika de som hängde där då. Popsöta, hennafärgade med tvära luggar. En gullig kille med grön parkas kom och frågade i baren om Popquizen skulle vara den kvällen. Han hade sett fram emot den så mycket. Det var den inte. han får hålla sig ända till nästa torsdag, den 15 januari, kl 18. Då gick det bra att komma tillbaka för att få vara med i popgissningstävlingen.

På vägen hem gick vi torget över vid Mosebacke, och se där, om inte en hip hop-klubb, för homosexuella.

- Inte alls bög, hävdade Camilla då, det där med regnbågsfärger är inte bara bögarna som använt sig av, den har funnits med sedan reaggen, och långt innan den.

Hon får tro vad hon vill. Vi hann inte analysera det där, för i dörren stod gamle klasskompisen Linus, son till trubaduren Olle Adolphson om jag inte minns galet, och välkomnade oss. Han uppe till vänster på bilden.

Där inne var musiken suverän, vi ägde dansgolvet och hela Mosebacke eftersom vi var själva och dansade en stund med stegräknaren på.

- De blev många steg, det där, sa Camilla nöjt, när vi sa adjö utanför hennes port en kort stund senare.

Live unsigned håller på fram till söndag på Mosebacke. Jag kan verkligen rekommendera.