Några sura eko-frågor

Efter som jag är lite sur i dag ska jag gnälla och ställa sura frågor.

Varför innehåller alla krämer, puder och rouger uv-skydd nu för tiden?
Det finns inget helt miljövänligt uv-skydd i krämform, därför borde vi undvika det i Sverige de månader när solen är uppe i snitt två timmar i månaden. Ta bort uv-skyddet! Det enda jag hittat är en concealer Skinflash från Dior.

Varför gömmer Apoteket undan de aluminiumfria deodoranterna? Dessa måste du be om står det på en skylt, är de månne oroliga att folk med kraftig perspirant ska råka ta fel och att det sedan ska få allvarliga följder? Den hemliga deon därbakom har fått det sexiga hårdsäljande namnet Mild aluminumfri deodorant. På nätapoteket finns den inte ens.

Här kommer den suraste av alla gnällkommentarer en människa kan komma med, fast med en tvist. Håll i er:

Hundbajset. Kan inte staten plocka upp det, som på Paris gator?
Det är faktiskt äckligt att hålla på med.

Tack, det var skönt att få prata med er. Jag känner mig genast lite gladare. Så fort jag får tid ska jag ta reda på svaren och återkomma till er.

Pinsamma integrationskänslor

Vilken kulturincident. Där i hallen på dagiset.

Min 5-årige Douglas har en ny kompis som heter Bilal och de mötte mig i dörren. Södermalm är så underbart, tänkte jag, en ursöt kille typ inte helt från Sverige och de leker så fint och superintegrerat på ett sätt typiskt för min toleranta stadsdel, myser jag. Så kommer pappan. Inte heller han med ett helt svenskklingande namn och vi pratade om att de skulle få komma hem till varann och leka mer och att de bor i Skärholmen. Va kul, tänker jag, en kompis i Skärholmen, spännande. Förorten. Vadsomhelstkanhända - känslan kom över mig.

- Här, ta numret till mamman, så kan ni höras imorgon, det är hon som hämtar då, sa pappan. Men jag bestämmer förstås, det är ju jag som är mannen, säger pappan och skrattar.

- Ja, du bestämmer! Skrek lilla Bilal.

- Ja, pappan bestämmer, instämde min son överlycklig och jag tittar förskräckt på honom, sedan på pappan och sedan tänker jag: Nej, förresten. Kanske inte leka mer, nej. Vi kanske inte kan, kom jag på...

Chocktystnad. Skämtar han och i sådana fall på vilket sätt? Driver han med mig? Testar han månne mig, var jag står i frågan? Han kanske inte alls är från något Muslimien eller Afganistanien eller ens härstammar från någon annanstans än just Skärholmen och faktiskt bara försöker skoja - och jag blev helt osäker.

Där och då tog jag inte upp kvinnors rättigheter. Det kändes fel. Han kanske skulle bli förbannad. Antingen på mina fördomar eller för att männen faktiskt bestämmer, i hans lägenhet i Skärholmen. Och jag, svettig, stressad och hungrig, kanske skulle bli ännu mer förbannad.

Istället gjorde jag det enda säkra då. Föreslog att lille Bilal skulle få komma hem till oss. Vi får börja så.

(Detta är inget förslag på en ny politik eller inlägg i asyldebatten, utan bara en helt vanlig men lite pinsam känsla en människa kan få när något nytt händer.)

Bygg mer på Söder

Bakom mitt hus, i min bakgård, kan det byggas bostäder. Gärna ett riktigt högt hus, med utsikt över Globen i söder och Stadshuset i öst. Kanske ett rött eller gult.

Nej, helt rätt. Jag håller inte med den frifräsar-hyresgästförening som demonstrerade mot bostadsbygge i Plankan, Tanto, Stigberget, Johan-någontings park, Reimersholme och allt vad det var.

Varför ska man inte bygga där? Vill ni låta Ronny och Ragge hänga kvar på sina parkbänkar, de har ju ändå hängt där sedan 30-talet. Eller är ni bara motsträviga?

Byggplanerna handlar inte om att sätta ett hus mitt i Tanto, utan att bebygga en i dag helt ful parkeringsplats och några baracker i närheten som då måste rivas. Plankanparken är ungefär lika mysig som parkeringshuset Elefanten i city, innan ombyggnaden.

Var ska alla människor bo? I förorten, i Norrland eller i Karlstad. Nä, just det. Det vill inte du och det finns andra som inte vill det.

Eftersom jag tycker att alla ska få möjlighet att bo i stan enligt tidigare inlägg, som vill det, måste det byggas fler bostäder. Då måste delar av de allra mest hopplösa och outnyttjade parker bebyggas. Med höga hus.

Stockholm är fortfarande en liten pluttstad, trevlig men liten, här finns massor av plats. Som trekanten precis nedanför det här stängslet utanför mitt vardagsrum. Här kan ni bygga. Det vore trevligt. Här hänger inte ens Ronny och Ragge, bara deras dealare. Han kan nog flytta sina affärer.

Vad tycker du?