Många bilder på Ackerup

I dag såg jag Anderas Ackerups utställning på Färgfabriken. Det här evenemangstipset kommer sent, eller kanske inte, även om det var sista dagen. Bilderna kan du ju se här.
Färgfabriken är mysigt och det är ett tips som håller även nästa helg. Och så vidare.
Och gott, var det. Fina laxmackor på stora goda surdegsbröd och en rulltårta med pistagecréme.
Anderas Ackerup har fotat sig själv dagligen i tio år. För 20 år sedan gick vi i samma klass och han har inte förändrats så där väldeliga, tycker jag. Inte under de år han avbildat sig själv heller. Jag kommer på mig med att bli lite besviken på det. Det hade varit roligare om han gått upp, sedan gått ner, haft långt hår och nu kanske inget alls. Han ser ut som en kille som haft koll på sin fysik, åkt på semester, jobbat som fotograf och valt bort familj. Ser det ut som. Eller att han har en familj bakom nån rosenbuske som inte vill bli fotograferad.
Oavsett. Ett ansikte är löjligt intressant i jämförelse med många objekt.

Hiphopturister

I går var vi på hip hop-klubb för bögar i Stockholm, jag och min kompis Camilla van der Meer, manusförfattaren. Det finns väl inte, säger ni, nä, helt riktigt. Den målgruppen var absolut för smal i Stockholm. De enda möjliga hiphopbögarna i Stockholm var nämligen jag och min vän.

Vi hade varit på Rolf van den Brinks fotoutställning på galleri Ikon på gamla Skånegatan vid Nytorget. Där var det vernissage och vi var väl inte så sociala, men vi hälsade runt en del, till exempel på Dominika Peczynski som berättade att hon köpt några av Rolfs fina bilder, den med en stor stjärna, bland annat. Bilderna hängde i ordning och det var förstås en story kopplat till den som inte var helt lätt att förstå, men det kännetecknar ju all stor konst.

Där var det trångt och varm så efter det gick vi till Pet Sounds Bar, eller Pet shop Bar, som jag sa till min man efteråt vilket säger en del om mina referenser. Där såg det ruggigt likadant ut som för 100 år sedan, människorna var inte de samma, men de var ruggigt lika de som hängde där då. Popsöta, hennafärgade med tvära luggar. En gullig kille med grön parkas kom och frågade i baren om Popquizen skulle vara den kvällen. Han hade sett fram emot den så mycket. Det var den inte. han får hålla sig ända till nästa torsdag, den 15 januari, kl 18. Då gick det bra att komma tillbaka för att få vara med i popgissningstävlingen.

På vägen hem gick vi torget över vid Mosebacke, och se där, om inte en hip hop-klubb, för homosexuella.

- Inte alls bög, hävdade Camilla då, det där med regnbågsfärger är inte bara bögarna som använt sig av, den har funnits med sedan reaggen, och långt innan den.

Hon får tro vad hon vill. Vi hann inte analysera det där, för i dörren stod gamle klasskompisen Linus, son till trubaduren Olle Adolphson om jag inte minns galet, och välkomnade oss. Han uppe till vänster på bilden.

Där inne var musiken suverän, vi ägde dansgolvet och hela Mosebacke eftersom vi var själva och dansade en stund med stegräknaren på.

- De blev många steg, det där, sa Camilla nöjt, när vi sa adjö utanför hennes port en kort stund senare.

Live unsigned håller på fram till söndag på Mosebacke. Jag kan verkligen rekommendera.