Mamma lever

Min mamma har inte gjort som andra mammor. Hon har jobbat stenhårt hela dagarna. Sedan har hon druckit vin hela kvällarna. Så har hon gjort i fyrtiofem år.
Nykter på dagarna. Halvfull på kvällarna.
Ett år efter pensionen tog det stopp. Hon hade då druckit som på kvällarna, även på dagarna, och det blev för mycket.
Nu ligger hon och är mycket sjuk. Hon ångrar ingenting, hon är inte ledsen och hon har inte ont, säger hon. Det är en tuff mamma jag har. Den som gjort sitt bästa ångrar sig inte. Det är inte bara vinet som gjort slut på henne, tänker jag. På många sätt har hon levt över sin förmåga. Det finns många mammor som är bättre på att vara mammor, än hon, men det var inget val för henne. Hon har gjort allt hon kunnat. Räknat ut vad som är bäst, stärkt mig och min syster i mängder av situationer och utifrån hennes förutsättningar varit en enorm mamma.

En onykter mamma som gjort forskarkarriär och storverk för många människor i världen i sitt yrkesliv, är inte närvarande. Inte särskilt ofta i allafall.
Inte förrän nu. Nykter och glidande in och ut i leverkoma.

Nu pussar och kramar vi henne. Sitter med henne och hon lyssnar. Ler när vi kommer. Nickar när vi frågar om vi får prata på om ditt och datt, hon som alltid varit trött.

Två gånger sista veckorna har syster ringt och sagt att nu är hon sämre, multiorgansvikt, och på väg att somna in. Vi förstår att det kommer att bli så, men än har de haft fel. Mammas lever har fortfarande några celler som lever.